Flickan & Kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning

En dag som så många förut

Jag tänkte på alla dom drömmar man drömt

Som en efter en har tagit slut

Då såg jag en bild av en flicka

Med en skadskuten kråka i famn

Hon springer iväg genom skogen

Så fort som hon någonsin kan

Hon springer med fladdrande lockar

Hon springer på taniga ben

Hon hoppas och tror och hon bönar och ber

Att det inte ska vara försent

Flickan är liten, hennes hår är ljust

Hennes kind är så flämtande röd

Kråkan är klumpig och kraxande svart

Om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet

Hos en skadskuten kråka i famn

Hon springer mot trygghet och värme

För det som är riktigt och sant

Hon springer med tindrande ögon

Hon springer på taniga ben

För hon vet att det ar sant, det som pappa har sagt

Finns det liv är det aldrig försent

Jag började darra i vånda och nöd

Jag skakade av rädsla och sckräck

För jag visste ju alldeles tydligt och klart

Att det var bilden av mig som jag sett

Mitt hopp är en skadskuten kråka

Och jag är ett springande barn

Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än

Som tror det finns någon som har svar

Jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Jag bonar och ber, fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles försent

Att det redan är alldeles försent

Att det redan är alldeles försent